Jovial

I januari visste jag inte något om hösten. Hux flux så är det redan höst och livet fortsätter trots den tidigare ovissheten. Sommaren var fantastiskt rolig. Utan att överdriva, vilket bara det vittnar om att det här året överträffar många andra.

Sommarjobbet på banken var bland det roligaste jag har varit med om. Veckorna bara flög förbi. Speciellt kommer jag att komma ihåg början av juli. Loci kom till Sverige den 2/7 har jag för mig. Den helgen var riktigt kul. Tennis, bad, sol, Stockholm, grillning och fest med alla vänner. Början av juli är också värd att minnas tack vare den 6 juli. Hanna och jag höll en konstant telefonkontakt från ca 10 på förmiddagen. Jag uppriktigt sagt skakade av nervositet. Dagen då jag skulle få resultatet av tre års studier. Både Hanna och jag (liksom många andra) fick all anledning att fira. Vi hade satt en dödskallegräns vid 34 som vi slog med råge.

Augusti blev hetsigt med valarbete för hela slanten. Jag så att säga bytte hemaddress till torget i Eskilstuna, närmare bestämt valstugan. När det var två veckor kvar till valet inleddes även mina studier vid Stockholms Universitet. Jag fick då lära mig att hålla balansen i snabba rulltrappor och att "djura" inte finns i det Stockholmska slangspråket.

En vecka in i oktober kan jag konstatera att tiden går väldigt fort. Framtiden närmar sig med stormsteg. Universitetsansökningarna är inskickade och Stockholm Open börjar snart. Frågan är, vad händer nu?

Lördagskväll. Passar på att ha riktigt långtråkigt. Jag har inte känt denna känsla sedan innan IB - känslan av att inte ha någonting att göra - inte behöva göra något. Jag får nästan panik. Pratar med Jhanvi från Indien över facebook och det gör så att tiden går lite fortare iallafall. Resten av Eskilstuna kan jag tänka mig är på Åbryggan för diverse after-studentenfirande. Eftersom Lisa åker till Turkiet med Fredd, och Samuelo drar till Italien, passar jag därmed på att tycka synd om mig själv; jag ser mig som ett slags Bridget Jones kopia. Jag gör det dock med stil. Fyndade en ny blus i dag på MQ och självklart är den på nu när jag sitter här på sängen och ser ut över den svenska naturen.


Nu ska jag ta mig i kragen tillräckligt mycket för att se om jag har några nya notifications på fb. (Ett skämt som tyvärr inte är ett skämt - vart är dagens ungdom på väg egentligen?!)

20 maj skrev jag klart Exams (!!!)
23 maj åkte jag till Rhodos för en veckas solsemester
3 juni åkte jag till Småland för en femdagarsvistelse i skogen
12 juni tog jag studenten - härligaste dagen i mitt liv

Måndag, tisdag och onsdag har jag spelat golf. Första 18-hålsrundan för i år blev av på tisdagen. I dag har jag varit och träffat Moderaterna för att synka lite inför valarbetet. 19 september är det val - mitt första val som röstberättigad - helt fantastiskt!

På måndag börjar jag att sommarjobba vilket är ännu en höjdpunkt. Samma vecka hoppas jag på ett trevligt midsommarfirande tillsammans med mina vänner. Livet fortsätter alltså till och med efter International Baccalaureate.

Vart äro min studentmössa? Ingen som vet, ingen som vet! Den är inte hos mig. Jag får väl vara nöjd om jag får den innan den 12 juni i allafall...

Nu ska jag städa huset innan mor och far kommer hem från Kråkans måla där det förövrigt inte ligger kvar någon snö. I Skogstorp finns det snö kvar. Här finns allt kvar; gamla vägar som förstör bilarna och familjer med barn och bostäder som behöver renoveras. Socialdemokraterna brukar stå med en husvagn utanför dyra Konsum, precis på den platsen där Proust brukar sitta och vänta när jag är inne på matbutiken. Det kanske är därför jag känner mig lite mer höger - för att Sossarna bara slår sig ned utan att tänka på konsekvenserna.

Orten där Prousts plats blev politik. Allt är politik. Men vad är politik? Väldigt mycket snack är vad det är. Retorik. Varför kan inte människor bli genuint intresserade av politik? Människor förväntar sig att någom ska komma i en husvagn och berätta varför de ska få allas röster. Det är inte i retoriken, framförallt inte i husvagnsretoriken man finner politiken. I vårt samhälle vinner partier en massa röster på att bara smutskasta andra. Är det politik? Det har blivit det. Varför? För att människor inte orkar se vad som faktiskt finns bakom den där husvagnen.

En bild smyger sig på mig i mitt huvud - en liknelse av svenskar till proletariatet i Orwells 1984. De som kan kämpa för frihet och rättvisa, men är för dumma, för enkelspåriga, för att fatta det.

Generaliseringarna seglar från mitt tangentbord just nu. Låt mig inte göra sådana på mina slutexaminationer om en månad! Det är där vi hamnar till slut, i varje individs personliga behov och önskningar. Det är kanske därför husvagnsretoriken existerar. Synd för dem att det råkade inkräkta på Prousts plats vid Konsum. Jag vet vad jag ska rösta på i september. Jag hoppas att alla andra också röstar!

Dagen har varit riktigt angenäm. Eftermiddagen ägnade jag åt shopping i huvudstaden med mina släktingar från utriket. Jag höll en låg profil medan Yvonne fick stå för kapen. När jag satt på tåget hem igen kontaktade jag det angenäma hushållet M-V i vilket jag allt som oftast söker sällskap. När jag väl kom fram till E-tuna och kämpat mig fram till Hemmet med stort H, skulle paret precis gå ut och göra inköp till middagen (gulligt!). Jag tog därför an mig rollen som självskriven lägenhetsvakt och gjorde mig rejält hemmastadd. Jag så att säga strandade mig själv där, för att senare iaktta de två makarna som gjorde middag. Söndagsmiddag. En väldigt god sådan. Vi tre åt oss sedan allt för mätta.

Det finns människor som man inte kan få nog av. Paret med stort P har ju sin självskrivna plats, jag räknar de som min familj. Det är med de jag kan varva ned på riktigt. Arbogabon har också en självskriven plats. Jag trodde inte att jag skulle finna en sådan bra vän under min gymnasietid, men det gjorde jag. Resten av La Familia är också unik. Alla på sitt sätt och jag älskar det!

Ingen kväll utan Spotifylistan "Best". Bruce blandat med One Republic. Det är enkelt att få mig på bra humör. Ännu bättre blev det av att två favoritmänniskor droppade förbi.

Nu över till dagens problem som jag stör mig något enormt på: rökare och deras rökning. Det är väl lugnt att människor väljer att röka. Det är deras problem. Deras liv. MEN varför ska dessa rökare stå en meter ifrån dörrarna på skolgården. Jag har vid X antal tillfällen velat påpeka detta, samtidigt som jag skulle vilja informera dessa om att rokning inte ens är tillåtet på skolgården. Jag har även vid X antal tillfällen sagt detta. Om det är en förnuftig människa så flyttar han/hon på sig  eller fimpar på en gång. Vid andra tillfällen möts man av ett hånleende och en dryg kommentar.

Det är inte bara ungdomar som inte har alla hjärnceller på sin sida: vuxna människor som man hoppats skulle veta bättre har en tendens att röka på busshållsplatserna. Eh oj, röken har en tendens att stanna där under taket. Oj. Det kunde du inte ha listat ut. Eftersom jag i grund och botten är en trevlig människa brukar jag till och med lägga till ett "ursäkta" innan jag påpekar detta uppenbara problem.

Sen är det en personlig åsikt att det ser extremt simpelt ut med tjejer i kortkort som står och röker. De behöver inte ens ha kortkort. Det ser inte så fint ut vad de än har på sig. Killar som röker faller också in i den kategorin. Så är det. Som tur var kan ju människor vara väldigt älskningsvärda trots att de röker. Som sagt, de får gärna röka, bara de fattar att alla inte beundrar röklukten.

Eftersom jag är inne i en moraltantsperiod kan jag även informera min läsarkrets om att Skogstorpsbor är helt fantastiska, och då inte på ett positivt sätt. I Skogstorps centrum finns det två hållplatser. Den ena har en busskur. Den andra är en stolpe. På denna stolpe finns en soptunna. Frågan som följer är inte vad som finns i denna soptunna, utan vad som INTE finns i den. Allting som borde ligga däri finns nämligen utspritt runt den. Tänk dig stolpen som origo och sedan en diameter på 20 meter. HUR kan en människa kasta saker i naturen när det finns en soptunna 10 långa (?) metrar bort? Det är mig ett mysterium. Det är mitt livs gåta.

Förövrigt tycker jag att det är enormt attraktivt med 12-åriga svenssonungar som klär ut sig i keps och baggy-jeans och försöker bemästra invandrarsvenska medan de springer ut mitt i vägen och tävlar om vem som vågar stå kvar längst när det kommer bilar. Jag blir vansinnig på miljön jag växer upp i. Sorgligt är att Skogstorp knappast är ett undantag. Det är sådana här saker som gör mig oerhört lycklig då jag kan isolera mig i min kära IB-bubbla (fly verkligheten för att uppleva ännu sjukare världar ala Mao... ). Om det inte är rökning och snorungar så är det kommunism och totalitarism. Det senare känns ljusår enklare att hantera rent psykiskt.

Nästa vecka är det en månad kvar. En månad.

I julas kändes sportlovet avlägset. Påsklovet fanns inte ens i tankarna. "Påsklovet - då är det ju ingen tid kvar". För att undvika panik har jag skaffat, procured, en ny fritidssyssla: bakning. Mitt hem doftar nu gott från chokladrutor och grahamsbullar. Det hjälper emot envisa tankar. Tro mig. Jag har inte tid att grubbla över det jag redan gjort. Nu gäller det att blicka framåt. Fram tills nu har de flesta arbetena handlat om "få det bara klart, få det gjort". Nu har jag viktigaste biten kvar: få in A L L T i huvudet.

Det är lustigt. Det här är den viktigaste tiden i mitt liv hittills. Jag överdriver inte. Det är det som gör det så spännande. Studentdagen kommer att bli tokigt härlig, men inget kommer att slå den 20 maj. Lustigt, just den dagen är det exakt sex år sedan min lilla vovve blev min på riktigt. Det bådar gott. Den 20 maj är mitt favoritdatum, helt klart. Jag är lite småpräktig när det gäller vissa saker. Datum är speciella för en del är finare än andra. 12/06/2010 är ett vackert datum. 20 maj 2010 är också ett vackert datum. 2010 är ett vackert årtal. 2010 är Året.

Det har jag vetat länge, att år 2010 kommer att vara speciellt. Det är speciellt. Ett nytt decenium.

Nu är klockan sex vilket betyder studietid!

Magen mättad med mat. Jag lyssnar på Erik Linder "Hur kan jag tro på kärlek". En mycket bra låt. En sådan man lyssnar till när solen skiner. Samtidigt som jag sitter och inser att jag måste ta itu med allt, funderar jag på tiden.

"'Det finns' antecknar Sidner i sitt häfte Om Smekningar 'ögonblick som aldrig upphör'"

Aldrig har jag varit så fascinerad av tiden som under mina IB-år:"Så många år som gått och ändå: samma ögonblick, samma liv. Samma nödvändighet."

Ja du, Göran Tunström. Du kan formulera dig minsann!

Anteckningar på Kinas historia 1895-1976. Det har jag det! På köpet fick jag en härlig huvudvärk. Jag är emot tabletter och lever enligt mottot "det som inte dödar härdar".

Det härliga vädret är medicin nog. Proust och jag gick en lång promenad i solskenet. Han kom hem från Småland igår så det var många dofter att nosa upp. Alltså sprang han lite väl långt före mig när vi gick in i skogen. När jag ropade efter honom med min barska röst var det som om en treudd klöv igenom mitt huvud. Ren smärta. Jag satte mig i snön och ville helst av allt kasta hjärnan i snön. Men som allt annat gick det över och promenaden blev riktigt härlig i slutändan.

Jag intalar mig nu att jag har fått lite färg i ansiktet eftersom jag dessutom satt ute och läste Markurells i Wadköping (Hjalmar Bergman, 1919) i solskenet.

Nu blir det att skriva ekonomianalyser!

Varför se på film när man kan göra engelska!? Catcher in the Rye utläst plus analyser från Sparknotes (<3). Nu ska jag gå igenom ord som jag har ringat in för att utöka mitt ordförråd. Sedan blir det att fortsätta med "1984". Nineteen-Eighty Four, mer korrekt sagt.

Det är ett häfte som har följt mig genom IB: Anna's English Notebook - ett mycket enkelt A5 block som jag har skrivit ner nya ord i. Varje rad, ett ord, många sidor... Mycket bra inför exams!

En annan sak: om alla mina läsare gillade att kommentera skulle jag vilja diskutera till vilken grad Catcher in the Rye kan anses vara en bildungsroman. Dock skulle det nog bli överbelastning i kommentatorsfältet.. Jag menar det är ju milsavlånga skillnader mellan David Copperfield, som är en uppenbar bildungsroman, och Catcher in the Rye, om man ens skulle våga sig på en jämförelse av de två. Värt att fundera på.

Jag öppnade Kurirens fredagsbilaga Evelina i vilken de tillägnat en sida åt namn. Längst ner finner jag en bild på Anna-Lotta Larsson och tänker, nej men se, mitt namn kanske har blivit modernt! Jag läser: "50-talets dubbelnamn så som Anna-Lotta, Ann-Britt, Per-Åke och Ing-Marie lyser med sin frånvaro". Där ser man...

Jag tycker ändå att Anna-Lotta låter bättre än Ing-Marie på en artonåring. Och jag menar, vem vill ha ett helt vanligt namn?! Synd bara att de inte tog upp Hanna-Lotta i den där listan, det skulle vara roligt, så att säga. Min kära vän Hanna var en hårsmån från att bli döpt till just Hanna-Lotta. Ack vad roligt vi skulle ha det då. Anna-Lotta och Hanna-Lotta! Nu blir det Anna och Hanna istället, och det är krångligt nog.

Jag läser mig fördärvad på Mao. Är det inte rätt så uppenbart att kommunism inte kan fungera eftersom varje gång man har försökt så har enda räddningen blivit marknadsorienterade åtgärder!?

...och jag är fortfarande upprörd på vänsterpartisten som påstod att det inte fanns något som hette kollektivism.

Det är en cliché, men frågan behöver ändock ställas: varför ska så många människor behöva dö på grund utav vissa mäns uppfattningar av ideologier? Min historielärare hade rätt (som vanligt): historien gör en deprimerad...

Och nu märkte jag precis att Engels föddes samma datum som jag, fast några enstaka år tidigare då. Ingen kommentar...

Jag funderar på om jag inte ska ta och skriva en egen ideologi. Min svensklärare sa att när man har gjort alla fel, kan man bara göra rätt. Jag har studerat alla fel som gjorts i historien, borde det inte gå att göra rätt? I ochförsig är det ju inte direkt ideologierna som är den felande länken, utan vad de gör med människorna som drivs av dem. Fast om man resonerar så blir det att människan är hotet mot frihet och rättvisa, och när man väl har kommit i dem tankegångarna brukar ju galenskaperna avlösa varandra (se på Mao, Stalin, Hitler, Franco...).

Människan är god, det tror jag på.

Där satt den!

Jag smet in på Bokia medan jag väntade på bussen hem. Det låg ett ensamt exemplar av biografin MAO den sanna historien på en hylla och jag kunde inte låta bli att ta upp den, skåda Maos stirrande ansikte, för att lika snabbt bestämma mig för att den skulle jag ha. Bara några timmar tidigare hade jag nämligen börjat repetera Kina sedan inbördeskriget i biblioteket - jag såg det som ett tecken, inte på att jag ska bli kommunist, utan på att jag ska lära mycket om Maos framfart, tills den 4 maj.

Efter att jag bestämt mig för Mao, såg jag biografin som jag velat köpa hur länge som helst: Mussolini, en studie i makt. Så jag vandrade bort från bokhandeln med två nya tegelstenar. 'Ready to read' så att säga.

Istället för att påbörja läsningen av dessa två verk har jag ändå planerat att ägna kvällen åt att läsa klart en mycket lättare tegelsten som behandlar Kina sedan 1949. På tal om det så mötte jag ett gäng vänsterpartister på skolgården. De frågade mig varför jag inte var vänsterpartist. Jag sa att jag tror på äganderätten. Det gör inte dem. De frågade mig om jag visste var totalitarism var för något... Jag började nästan skratta. Nej, jag började faktiskt skratta. Jag hade bara önskat att min kära historielärare Pauline hade stått bredvid mig då. Vad är History HL utan totalitarianism???

I allafall, mötet med vänsterpartisterna påminde mig om hur fundamentaliskt olika människor kan vara. Också hur människor kan snacka mycket men ha lite substans. Jag ville diskutera effekterna av kollektivism i Ryssland på 30-talet. Det var inte relevant, det fanns inget som hette kollektivism under 30-talet, det är bara något eftervärldens liberaler har uppfunnit. Mmm, okej, Förintelsen är väl något annat som inte har existerat då eftersom det begreppet inte fanns under 40-talet. Eller?

Jag har skrattat mig igenom dagen. Inte på ett elakt sätt, utan på ett glatt sätt. Eftersom vi har Oral commentaries i svenska nästa vecka, och våra timmar i kursen har tagit slut, har vi inga svensklektioner. Dock träffas vår grupp för att repetera tillsammans (hett tips). Svenska HL-gruppen är speciell. Den är så där härligt avslappnad. Vi skrattar mest. Tappar fokus men kommer sedan på oss själva. Trots att det blir mycket skratt, blir det också mycket verkstad. Många saker kommer jag inte att sakna efter exams för då kommer det bara vara skönt att få lämna allt bakom sig. Svenska HL tillhör inte den kategorin.

Det låter seriöst, men riktigt så är det inte, bara ett konstaterande. Så många minnen. Uttrycket "gör om, gör rätt" måste ha grundats i källaren på S:t Eskils gymnasium. Något annat skulle vara mig mycket främmande.

Jag känner mig härligt pepp! Ser fram emot en ny vecka med IB2. OneRepublic strömmar ut från högtalarna på min dator. Även om kvalitén misshandlar låtarna, bidrar det till mitt goda humör. Efter som en massa motivation strömar igenom mig just nu, har det blivit dags att ta itu med en sak.

Jag har en liten klump i magen. Muf Södermanland hade stämma i helgen. Jag var inte där. Har sett några bilder på facebook, och jag känner att jag vill vara en del av det. Stämman hölls till och med i Eskilstuna. Det var dåligt av mig att inte åka dit. Inte för att jag tror att någon egentligen bryr sig, men jag borde ändå ha gjort det, för min egen skull. En sådan där sak som maler i huvudet. En kamp mellan viljan och stoltheten, kanske?

Det är så här: jag hatar känslan av att inte ha fullgjort något. Det finns inget värre. Känslan av att inte ha gjort något 100%. Ironiskt nog var det anledningen till varför jag la Muf på hyllan. Anledningen till varför jag inte prioriterade stämman i helgen? Förutom plugg (som vanligt...) och förkylning (dålig ursäkt...) så var det för att jag påminns om att jag inte har gjort de där 100 procenten - påminns om att jag inte kunde, eller rättare sagt: valde att inte fullfölja ett uppdrag som jag själv tagit på mig.

Jag har varit så rädd för att göra ett dåligt jobb, så jag har hellre övergett allt istället. Om jag skulle skriva upp vad jag har lärt mig dem senaste åren är det att inte ge upp på det sättet. Jag får helt enkelt skaffa lite mod till att ibland vara sämre, för annars blir det platt pannkaka av allt.

Jag har tänkt och tänkt på hur mitt beteende uppfattas av andra. Om det hade varit någon annan skulle jag själv tänka "vart är hon, vad konstig stil hon har uppvisat på sistone, vad håller hon på med". Det är just den uppfattningen som jag är så rädd för. För när man väl har tagit på sig att göra något, men inte gör det till 100%, och istället för att erkänna det bara ger upp, skapar man en väldigt dålig bild av sig själv. Jag gillar inte den bilden!

Så ännu en gång: man blir starkare av lärdomar. Gör om, gör rätt. Det är nog dags för mig att leva enligt det. Och ja, dessa lärdomar kan appliceras på fler saker i mtt liv utöver Muf. Det är dags att mogna!